Du kan inte fatta några beslut för att du inte vet vad du vill. Och du vet inte vad du vill för att du inte vet vem du är. Eftersom du får lov att vara vem du vill.

Låter det rörigt?

Läs den tankeväckande artikeln om 20 plus-krisen i dagens DN här.

Själv har jag varit inne lite på samma tema i en gästblogg jag skrev för De Ungas Akademi för redan ett par år sedan. Då upplevde jag att någon i min närkrets led av den här rastlösheten, som i DNs artikel kallas för quarterlife crisis. Kände det som nödvändigt att e-posta DN-artikeln till personen i fråga. Noja, såhär skrev jag om ämnet för DUA.

Vi nutidsmänniskor kan vara svåra att behaga; vi lever på snabba impulser, korta ögonblick, snabba relationen i en hektisk vardag. Låt oss kalla det ett aktivt liv i möjligheternas obegränsade värld. Hos vissa blir oron i kroppen mera bestående; en känsla av att nuet inte räcker och en vilja som tar sig uttryck genom känslan av att ständigt vara på väg. För dem har det som varit redan förlorat sin betydelse, nuet är ointressant och framtiden – ja, den är härlig. Där väntar allt det vi drömmer om; lyckan, kärleken och karriären.

Så här tänker de människor som inte lever i nuet. De är aldrig riktigt nöjda med livet här och nu, för något mera spännande, något mer intressant kanske väntar bakom hörnet. Just här ligger problemet. Någon har sagt att vi går in i framtiden med blicken i det förgångna. Vi kan inte leva för en framtid som ändå alltid kommer att vara oss oviss. Visst ska vi bygga riktlinjer för livet, ha drömmar och mål, men det måste finnas en option för det oväntade, det oplanerade, det plötsliga. Det handlar om att låta livet komma in så som det är, alltså att lämna något för ödet eller slumpen att hända, om de små glädjeämnen som i slutändan blir det mest meningsfulla.

Kanske ”the best is yet to come”, vad vet jag? Men allt jag gör utgör en helhet av mitt liv; barndom, ungdom, studier, rätta val, felsteg. Inga delar är löstagbara eller möjliga att hoppa över för att snabbare komma vidare i livet. Jag tror det är farligt att bygga upp bilden av den perfekta framtiden, för man kan bli besviken då man kommer fram. Hur man än söker med lykta och lampa så hittar man inte det man hoppats på att finna, där i den perfekta illusionen av livet när det är som bäst. Inte kan vi se början eller delar av livet som övning eller som en tid av tristess och väntan på det bättre. För sanningen är den, att livet är det som sker medan vi är upptagna med annat, eller när vi trampar framåt på livets väg. Sökandet måste göras på den vägen. Kanske hittar man vad man söker, kanske inte. Oftast vet vi ju inte i förväg vad vi söker, och bara plötsligt förstår vi att vi hittat det utan att behöva söka.

Min bästa tid är alltid nu. Denna stund just nu är viktigt, lika som den i går och de som kommer. Det här är mitt liv. Det kan inte levas av någon annan än mig, och det är därför jag och mitt liv är enastående. Det går uppåt och det går neråt, ibland lyckas man ibland misslyckas man. Det är det som kallas livserfarenhet. Det kan inte mätas i siffror eller skrytas om i CV:n. Det är verkligheten.